Mitt första inlägg.
Hejsan.
Ikväll, den 30:e januari 2010, skriver jag mitt första inägg i en blogg jag skapade för snart ett år sen.
Den 11:e februari 2009 skapade jag den här bloggen. Den hette då; "Vad som hände efter flytten."
Tyvärr tror jag inte att jag kan bevisa på något sett att jag skapade den då,
för jag råkade ta bort inlägget jag skrev då.
Men bevisat eller inte så vet i alla fall jag att jag gjorde det,
för jag visste redan då hur mitt närmsta år skulle se ut.
Fråga mig inte hur jag visste, jag litar på mig själv och min "mag känsla" om ni vill kalla det så.
Självklart frågade jag korten också, men dom visa mig bara det jag redan visste.
När man kommer till den dagen i livet när man känner att man har hitta rätt väg,
då vet man.
Och då får ingenting stå ivägen.
Dumt nog gjorde jag en del saker dom första månaderna för att på något sett förstöra för mig själv.
För att jag var rädd.
Jag va rädd för allt då, allt det nya, lämna tryggheten, lämna vänner.
Men det är annorlunda nu, jag är inte rädd längre.
Visst, jag är ensam, bortsett från min pojkvän har jag inte en enda vän här i Kristinehamn.
Men jag står starkare än någonsin!
Jag har hitta min väg här i livet och det finns ingenting som skulle kunna
få mig att ändra riktning.
Och för er som tror att det beror på att jag har hittat en pojke och flyttat 20 mil bort.
Ni tror fel.
Det är så mycket mer än så!
På ett år hinner man tänka ganska många tankar, speciellt om man är mig.
Och då hinner man bearbeta en hel del och förlåta sig själv.
Detta hade jag kunna gjort vart som helst, förutom i Malmköping.
Det jag har vetat hela tiden var att jag behövde flytta,
det enda Stefan gjorde var att hjälpa mig att välja stad.
Sen att jag blev tillsammans med honom var ingenting jag kunde styra över,
jag ville inte ha någon pojkvän, men man kan inte råför vad man känner.
Jag känner mig trygg i mig själv och jag vet vad tycker är rätt och fel.
Ingen ska någonsin få mig att känna mig mindre värd än någon annan igen.
Ni kommer inte innanför skalet. Aldrig mer!
Jag tänker inte stå och titta på när andra lever sina liv längre, jag har bara ansvar för mitt eget.
Respekterar ni inte mig för den jag är, då har ni ingeting i mitt liv att göra.
Valet är erat.
Jag tänker inte anpassa mig själv efter vad alla andra tycker längre.
Sen får jag stå för konsekvenserna.
Ett brustet rep kan knytas ihop, men knuten sitter alltid kvar.
Vet ni vad jag gjorde?
Jag har flätat ett nytt...
