Fyfan.
Ibland vill jag skrika rätt ut. Men jag tror faktist att jag har varit stum i mina tidigare liv.
Min förmåga att prata är riktigt dålig. Det är aldrig så att jag inte vet vad jag vill säga.
Det är bara så att, när jag väl "borde" säga någonting, går det inte.
Det kommer inte ut några ord, det är någonting i mitt huvud som stoppar mig.
Och oftast om man pratar med någon har man bara en viss tid på sig att svara
innan det verkar konstigt att säga någonting alls.
Därför tycker jag det är enklast att antingen inte prata med någon,
eller svara så kort och snabbt som möjligt.
Även om jag ofta vill säga mer än så, så går det inte.
Det är väldigt frustrerande att höra sig själv inom sig prata, sjunga och skrika hela tiden,
men det kommer inte ut ett ljud.
Denna vecka har varit skit jobbig.
Jag har börjat räkna ner till den dagen jag slutar skolan.
Fast egentligen vill jag inte gå tillbaka dit överhuvetaget.
Jag tänker inte skriva massa saker om personer jag knappt känner här i bloggen.
Men jag kan säga att jag inte alls trivs i klassen. Inte alls.
Och jag undrar seriöst vad vissa människor gör där.
Men jag får bita ihop, hur jobbigt det än är så tänker jag inte ge upp när det är så kort tid kvar.
Hade det inte varit för min respekt för alla människor hade jag sagt rätt ut i klassen vad jag tycker.
Men alla har rätt till respekt, och jag vill inte såra någon då jag vet att sanningen gör ont.
Jag skrev till min lärare imorse att jag stannar hemma för att jag mår dåligt.
Jag blir hemma imorgon och på fredag också.
Nej, jag ljuger inte för henne, jag mår dåligt då humören och stämmingen i klasser smittar av sig.
Och när man får se och höra samma saker varje jävla dag som river upp irretationsåren, då läker man aldrig.
Jag tycker bara synd om min pojkvän, det är han som får höra allt det här när jag kommer hem,
och han så får stå ut med att jag är på skit humör för att jag har varit i skolan.
Det är egentligen inte okej, men jag tänker inte göra någonting åt det just nu.
Det är bara några veckor kvar, det vet båda han och jag. Efter det kan jag gå tillbaka till det normala igen.
Och om det mot all förmodan skulle vara någon i klassen som läser detta så vill jag tillägga att jag inte drar alla över en kant, det finns folk i klassen som inte stör mig överhuvetaget.
Men jag tror att det folk som irreterar mig vet vilka det är. Eller..
Nej föresten, så höga tankar har jag inte om er.
Jag känner mig elak, ingen vanlig känsla för min del.
Men jag kände att detta måste ut på något sett.
Innan det rinner över totalt. 
No, I will never change.
I can only be me, and I'm sorry if you don't like me, but that's youre problem.
